Dr Henrik Norholt har forskat i flera år på vad som påverkar barns och föräldrars förmåga att knyta an till varandra. I sin forskning har han sett både till de fysiska och de psykiska aspekterna och under sin föreläsning lyfte han några speciella saker gällande just föräldrar och spädbarns anknytning under barnets första månader i livet. 

Det är svårt att sammanfatta en flera timmar lång föreläsning på några rader, speciellt om man har en bra talare som får med sig publiken som i det här fallet. Det var nog fler än vi på Ergobaby som somnade med 1000 tankar snurrandes i huvudet. 

Hormonet Oxytocin skapar anknytning

Att det sker mycket hormonellt i kroppen i samband med en graviditet och förlossning kan nog alla skriva under på men man tänker inte så ofta på att vissa hormoner finns där för att starta igång vår anknytning till vårt barn.

En av dessa intressanta hormonella funktioner gällande anknytningen förklarade Dr Norholt genom att visa forskningsresultat med råttor. Genom forskning på råttor har man sett att om man tar en kull med råttbebisar och sedan sätter ner en vuxen råtta som inte fött barn så drar sig den vuxna råttan undan bebisarna och vill inte vara med dem. Tillför man hormonet Oxytocin till den vuxna råttan förändras dess beteende och den börjar istället ta hand om kullen.

Det här hormonet är samma hormon som strömmar till hos mamman både under och efter förlossningen. Inom förlossningsvården brukar man säga att de första fyra timmarna efter en förlossning som skett utan komplikationer så ska man försöka sträva efter att mamman och barnet ligger hud mot hud så att anknytningsprocessen får en bra start.

I länder där man väljer att skilja på nyförlösta mödrar och deras spädbarn genom att rulla ut spädbarnen till sovsalar har man sett fler fall av deprimerade mödrar än i länder där man inte använder sig av det här och även spädbarnen påverkas fysiskt genom sämre sömn och lägre kroppstemperatur.

Barnets reaktion då en förälder lämnar rummet avslöjar dess anknytning

I en annan intressant del av föreläsningen tog Dr Henrik Norholt upp forskning som visar att om ett barn och en förälder är i ett rum och föräldern lämnar rummet så finns det ungefär fyra olika reaktioner som kan ske hos barnet och vilken av dessa reaktioner som barnet får är kopplat till hur trygg anknytning till sin förälder barnet har eller inte.  

Ett barn med en trygg anknytning till sin förälder reagerar då föräldern lämnar rummet. Det kan vara genom gråt, genom att gå mot dörren och slå på den eller liknande. Då föräldern kommer in i rummet igen söker barnet kontakt med föräldern genom att sträcka upp armarna eller krypa fram till den och när föräldern får upp barnet nära sig tröstas det fort.

Barn som tillsynes inte reagerar alls då föräldern lämnar rummet får ändå flera fysiska reaktioner inom sig. Genom pulsmätare har man sett att pulsen stegrar. När föräldern kommer tillbaka in i rummet reagerar barnet till synes inte. Det här är barn som växer upp med föräldrar som inte plockat upp och tröstat dem då de bett om trygghet kanske eftersom de tror på gamla forskningsrön kring att tröst skapar osäkra barn som inte blir starka individer. Det här är även barn som inte får varm beröring som en smekning på kinden utan bara beröring för att t.ex. rätta till kläder.

Allt det här påverkar barnen från spädbarnsåret till dess att de är vuxna och barn som inte har haft en säker anknytning till en förälder under sin uppväxt blir en vuxen person som inte tror eller litar på relationer med andra människor.

Under pausen var det flera åhörare som uttryckte att de ville åka hem och krama om sina barn extra hårt och en utbrast nedstämt att hon hade lite ont i magen över sin valp där hemma för hon hade fått höra att man inte ska bry sig om valpen om den gnällde just för att man inte skulle uppmuntra det beteendet om man vill ha trygga hundar. Nu kände hon att det här var ju precis samma råd som man förr gav föräldrar gällande barn och nu ville hon direkt åka hem och ändra på sitt beteende mot valpen. 

Miljö är viktigare än genitik

Det fanns två kategorier till men det här var de två största. En positiv sak som Dr Norholt belyste är att forskning visar på att miljö är viktigare än genetik då det kommer till trygga välanpassade barn.

Även om det är vanligare att personer som själva inte haft en barndom med trygg anknytning till en förälder får barn som inte får en trygg anknyting till dem så behöver det inte bli så. 

Positiva resultat då högriskmödrar burit sina barn i bärsele

En riktigt intressant forskning som gjordes kring högriskmammor gick ut på att utbilda mammorna i att använda bärselen. Mammorna fick bärselen och stegräknare så man kunde kontrollera hur mycket de rört sig med selen. Vid sidan om den gruppen hade man en kontrollgrupp som istället fick en bilbarnstol då det är ett vanligt sätt för den här befolkningsgruppen att transportera sina barn.

Efter utvärderingen såg man att i gruppen med utbildningen innan och bärsele var siffran för barn med trygg anknytning hela 83%. Då man dessutom kontrollerade stegräknarna och såg vilka som burit mest hamnade de barnen med en trygg anknytning på över 90% 

I kontrollgruppen var samma siffra bara 38%.  

Andra positiva resultat från två andra studier som burit nära var att ingen drabbats av förlossningsdepression och att amningen fungerade för fler i den gruppen än i kontrollgruppen.

Redan under graviditeten börjar man tala om att bära sina barn

Det här resultaten blir mer och mer kända inom barnhälsovården och redan under graviditeten på mödravårdcentralen talar flera barnmorskor om att bära sina barn nära. 

Speciellt viktigt att bära de två första månaderna

Som slutord la Dr Henrik Norholt med att även om du inte bär under hela småbarnstiden så försök bära mycket speciellt under de två första månaderna. Även om det kanske inte märks utåt på det lilla barnet så går det att mäta positiva effekter tidigt om barnet får en trygg anknytning. 

Det märktes att föreläsningen var uppskattad och flera åhörare valde att stanna kvar länge efteråt och ställa frågor.